Vissa ord fäster man sig vid mer än andra. ”Minnespalats” är ett sådant ord för mig. I grunden har det en tämligen precis innebörd, med rötter i antiken, som en metod för att utöka den mänskliga minnesförmågan. Tekniken går ut på att för sin inre blick föreställa sig en byggnad med många rum, sinsemellan olika till storlek och inredning. Varje liten sak man vill komma ihåg – ett namn, en siffra eller vad det nu kan vara – placerar man i tanken i var sitt rum, tills man byggt sig ett helt palats. Sedan kan man bygga ett till.

Redan i denna gängse betydelse av ordet ligger det något suggestivt och lockande som bidrar till att det (i mina ögon) är ett av svenska språkets vackraste. Men för mig har en annan association, en annan bild, efter hand kommit att bli än starkare. Det är insikten att var och en av oss, bara genom att vara människa, i sig är ett palats av minnen. Där samlas under en livstid en oerhörd rikedom av erfarenheter som fogas till varandra, rum för rum och våning för våning.

Ingen sådan byggnad är den andra lik och ingen av dem blir någonsin ”färdig”, utan en dag förr eller senare, plötsligt eller mer gradvis, upphör helt enkelt arbetet på dem. När det sker, när en människa dör, är det därför inte bara ett liv som tar slut utan ett minnespalats som går förlorat. I bästa fall kan vi som blir kvar rädda några skärvor därifrån, delade hågkomster som ytterligare en tid kan hållas vid liv och föras vidare. Tills det ögonblick då turen kommit till den byggnad vi själva uppfört att störta samman och falla i glömska.